Stöd

Det senaste halvåret har jag gjort mitt livs resa. Från halvsidesförlamad efter en hjärntumöroperation till att så sakta återkomma till livet. Sakta börja träna det jag älskar - Shorinji Kempo.

Ett av mina delmål nås i morgon. Att resa till VM i Shorinji Kempo i Japan. Delta i träningsläger på huvudkontoret på ön Shikoku i södra Japan. Shorinji Kempos ursprung. Besöka Kyoto och vår moderklubb. Träffa vänner och bekanta.

För mig är det stort.

I sport och idrott behövs understöd. Människor som stödjer och ger uppmuntan. Får dig avslappnad, positiv, modig och tar fram din drivkraft. De kan vara tränare, fystränare, klubbledare, materialare, föräldrar, vänner och supportrar. De är ivriga påhejare. Stöttar vi förluster. Dunkar rygg när det gå uppför. Kräver att du ska kämpa även om motståndet är det hårdast möjliga. Ska du lyckas i din idrott ska du omge dig med dessa människor.
Då finns det hopp.

I min rehabilitering och kamp återkomma till livet har det också funnits stöd. Det bästa och mest fantastiska stöd man kan finna.

Min fru Pamela.

Hon har funnits där under hela resan.

Min bästa vän, coach och klippa. 

Ända sedan jag blev sjuk har hon aldrig vikit en tum från min sida.

På natten, när jag varit orolig, har hon varit vaken och stöttat.

På dagen har hon gett mig mod och drivkraft att jobba vidare.

Begär att jag ska fokusera och vara i nuet. 

När jag klarar en ny övning ger hon mig ett leende. 

Då känner jag att hon aldrig kommer vika från min sida.

Vad som än händer.

Det gör mig lugn.

Skapar hopp och kämpaglöd. 

Viljestyrka att aldrig ge upp.