Att hitta vägen

Mina barn har alltid sett mig som en kämpe. Innan operationen vägde jag 95 kg. Klarade 10 handstående armhävningar, 15 chins och 60 armhävningar. 

2011

Sommartid brukade jag springa. Men på ett annorlunda sätt. Jag sprang 3 km och vid varje 100 m passering gjorde jag 1 armhävning. Efter 200 m gjorde jag 2 armhävningar. Vid 300 m gjorde jag 3 armhävningar. Så fortsatte jag upp till 15 (1500 m). Därefter backade jag ned 15,14,13 armhävningar osv. 225 armhävningar på 3 km löpning. En riktig utmaning. 

Jag älskade att träna. Njöt av att känna mjölksyran nå fram till mina kroppsdelar. Välkomnade smärtan när den kom. 

I februari i år hade jag ett samtal med mina barn. En diskussion om förändring. Operationen hade förvandlat mig. Jag hade svårigheter att klä mig. Laga mat. Ta mig upp och ned för trappan till lägenheten. För att sätta nya mål och klara en lång rehabilitering kom vi överens om att den gamla Johan skulle packas ned och ställas undan.  På obestämd tid.  

I mars ville läkaren träffa mig och min fru. Analysen av tumören var klar. Den tumör som 3 veckor tidigare hade opererats bort. Vi såg det som en ren formalitet.

Beskedet som läkaren gav var direkt och ärligt. Gick som en kniv rakt in i mitt bröst. 

Kroppen blev kall. Tankarna snurrade runt.  

Min lista av saker som jag skulle göra i livet - Bygga klart mitt hus på landet. Åldras med min älskade fru. Få se min son och dotter växa upp. Karriären på jobbet. Åka till Japan och gradera till 5 dan i Shorinji Kempo. Allt gick rakt ut genom fönstret. I ett enda slag.

Upplevelsen av min egen dödlighet pågick i veckor. Känslostormar svepte med jämna mellanrum över mig. Rädsla, ilska och bitterhet. Men även avundsjuka mot dem som är friska. Ilska mot dem som inte tar hand om sina liv.

Striden mot ovissheten blev svår. Knivhuggen som gick in i mitt bröst fortsatte att komma. Det trängde in allt djupare. Till slut orkade inte mitt sinne längre. Smärtan blev för stor.

Jag miste mitt liv.

Vägen till insikt kom under sommaren.

Promenad

Jag tillbringade sommaren i mitt hus på landet. Försökte vara i nuet i allt jag gjorde. Jag mediterade, promenerade med uppmärksamhet och lagade mat i total vakenhet. Nuet var den enda plats där jag kände mig säker. Trygg.

I juli var det årliga sommarlägret i Shorinji Kempo. Ett toppläger med skickliga instruktörer, trivsamma människor och en härlig atmosfär. Under lägret höll jag ett föredrag om min sjukdom och min kamp. Det berörde många deltagare. Gav tillbaka en väldig styrka att kämpa vidare. Att vägra ge upp.  

Sommaren 2013 kommer jag alltid att komma ihåg. Det var då som jag miste mitt gamla liv. Återfann ett nytt. Det låg precis framför ögonen på mig. Dolt av mina inbillningar. 

Jag har valt väg.

Jag ser Shorinji Kempo annorlunda nu. Det är inte längre bara en sport eller idrott. Dess filosofi inte längre bara en intellektuell stimulans. Nu är det på riktigt. Jag försöker leva Shorinji Kempo fullt ut. Med ärlighet, entusiasm och acceptera alla känslor som kommer i min väg. Då kommer sanningen slutligen fram.

Jag ska gå på djupet med mina brister. Slipa på mina svagheter och förbättra mina styrkor. Det ska inte finnas någon skillnad mellan mina handlingar och tankar. 

Förnekandet är slut. Drönartiden är över. Jag kommer inte att låta mig fortsätta sova. Varken som individ eller i samhället. Jag kommer utmana det vanemässiga. Avslöja det fria och äkta. Sluta vara trevlig mot alla. Bara mot dem som förtjänar det. 

Jag har lossat förtöjningarna till mitt gamla liv. Slängt sjökort och kompassen överbord.

Är inte längre låst av min egen rädsla, ilska eller bitterhet. Jag lever i ögonblicket.

Just nu syns inga mörka moln på himlen. De vilar i horisonten.

Jag stävar rakt ut på ovisshetens hav. Redo att möta alla stormar.

Oddsen är emot mig.

Men jag är villig att ge mitt yttersta.

Kämpa.

Om jag inte förändrar mig nu.

Gör döden det.

Japan 2013