Trots att jag varit där 3 gånger tidigare var resan en
upplevelse. Besöka vänner i Kyoto. Se VM i Osaka. Träningslägret på huvudkontoret på ön Shikoku. Min
fullföljda gradering till 5 dan i Shorinji Kempo. Applåderna när jag fick ta
emot mitt diplom.
Starka minnen och en stor personlig framgång.
Min fysiska förmåga är sämre än på länge. Min tekniska skicklighet
i kroppens högra sida är svag. Viljan, beslutsamheten och kärleken till
Shorinji Kempo är starkare än någonsin.
Jag har jag tränat 15-20 timmar i veckan. Mer än någonsin.
Aldrig upplevt långsammare utveckling. Men jag har aldrig gett upp utan fortsatt.
När jag ser tillbaka är jag stolt.
Jag har dykt upp på träningen. Försökt vara
närvarande. Gå in i övningarna. Arbeta.
Senaste året har varit tufft. Döden har fått vittring. Nosat
upp, golvat och tagit mina mått.
Jag har sakta börjat resa mig igen. Försöker
se en framtid i den totala ovissheten. Handla efter min övertygelse.
Jag är förändrad i grunden. Min sjukdom har trängt upp mig
mot väggen. Lärt mig att inse att den trygghet vi strävar efter inte finns. Det
är ett bländverk.
Jag har förstått att det jag behöver är kaos. Något som
driver mig framåt. Får mig att vilja ändras. Inse att det endast finns en väg och det
är framåt. Se uppgifterna som ligger framför mig i vitögat.
I framtiden kommer säkert fler motgångar. Men då är jag inte
längre ett jagat villebråd.
Jag möter mitt öde med blicken framåt. Tar emot bett i mitt
bröst men aldrig i min rygg.
Jag testar inget längre – jag agerar.
Vad gör du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar