Gåva

Jag är glad att jag har tillbringat 30 år i den japanska kampsporten. Den har lärt mig att handla med hela min kropp och mitt sinne. Vara i nuet.

Jag har lärt mig uppfatta när tankar måste släppas. Annars går allt rakt åt helvete.

Jag har insett att det går att observera tankar som dyker upp vid sparring, tävling och graderingar. I synnerhet ilska och rädsla som orsakar besvikelse och frustration. Jag har förstått att acceptera dem och kunna fightas vidare. Det är jag mycket tacksam över nu.

Det är en gåva.

Jag har under det senaste året fått mycket tråkiga och sorgliga besked om min hälsa. Det är inget jag kan göra något åt. Det går inte att ändra. Jag kan läsa  världens  alla självhjälpsböcker. Inspireras av coacher, gurus och olika mästare. Börja tro på olika religioner och livsfilosofier. Verkligheten ändras inte ändå. Den förblir som den är. Måhända kan de ge tröst. Men det är inte det jag vill. Jag har fått en gåva av den japanska kampsporten och den slipar jag på nu.    

Jag går upp morgonen före alla andra för att meditera. Inte för att bli lugn, nå ett mystiskt tillstånd, hitta Gud eller Buddha. Utan för att vara i nuet. Den enda plats som verkligen existerar. Där kan jag släppa de tankar som oroar. Låta världen komma in. 

När jag sitter på min kudde känner jag kroppens hållning. Tyngden av min kropp. Utöver ljudet från min andning är det tyst.

Stilla. 

Efter en stund lägger jag märke till att hjärnan har ett eget liv. Är aktiv, undersökande och hittar på fantasier om mitt liv. Det är som om hjärnan hatar tystnad. Jag blir gång på gång bortförd av historier och berättelser. Men från andetag till andetag, ögonblick till ögonblick, återtar jag uppmärksamheten. Vilar i nuet. 

Jag hör regnets knatter mot fönsterbläcket. Element som viskar. Min familj som sakta vaknar till liv.

Vid frukosten försöker jag vara på samma sätt. I ögonblicket.

Uppmärksamma min fru och mina barn vid frukostbordet. Känna doften av nybryggt kaffe. Njuta när de första dropparna når min mun. Intresserat möta allas blickar. Se hur barnen smågrälar vid bordet. Äter av det som ställt fram. Småprata och le. Uppmärksamt se när alla klär på sig och går.

Då blir det åter tyst. Jag stannar upp. Sätter mig ned och lyssnar på tystnaden. 

Varje gång jag känner oro krymper hela min tillvaro. Gör den grå och trist. Utsiktslös.

Det hjälper ingen. Varken mig själv, min familj eller omgivningen.

När jag lever i nuet kan jag leva fullt ut. Släppa taget. Vara Johan.

Det är min gåva till de jag älskar.

Min familj.