Krigare

För snart ett år sedan kom en objuden gäst. Mycket sällsynt. Obehaglig.

Smög i omgivningarna och sonderade terrängen. Letade efter mina blottor.

Jag kunde inte urskilja honom och kände inte igen tecknen. Snart kom känslan av att det var allvar. Något hade fått vittring. Ville pröva mig.  

När vi spårade upp honom var han långt inne i mitt territorium. Hur han kommit dit vet ingen. Inte heller varför han var där. Att han är där för att ödelägga vet alla.

Anfallet var svårt. Tog alla mina krafter och sårade mig svårt.

När jag läkte mina sår fick jag reda på att det vara ett rovdjur. En av de tuffaste att hantera. Hålla borta.

Under min återhämtning har jag patrullerat, spanat och sökt. Vaktat.

Freda det som är mitt och de jag älskar.

Jag har ändrat hela min livsstil. Min kost och attityd till livet. Jag lever nu på riktigt. Med beslutsamhet och med känslomässigt innehåll. Jag har gett upp livet på ytan och gjort ett val. Jag lever efter mottot – Inte nödvändigtvis fulländat men av hela mitt hjärta. Vill åter bli fysiskt och psykiskt stark. Hjälpa andra. Bidra i samhället.

Jag vet att jag alltid varit en fighter. Gillat när det varit hårt. Smällt.

Det senaste året har varit det hårdaste i mitt liv. Det har gjort mig starkare och mer hängiven.

Det kommer jag behöva nu.

I fredags var jag hos doktorn. Rovdjuret är tillbaka.

Jag har förstått att resten av mitt bli kommer att bli en kamp. En strid som jag inte kan vinna. Men för min fru, mina barn, vänner och mitt älskade Shorinji Kempo måste jag mana mig att delta. Sporra mig själv till strid.

Jag måste bli en krigare som är villig att strida trots att jag är säker på att förlora.