Gläntan

Jag önskar livet var enkelt. Det är det på sätt och vis. Vi lever och vi dör.

Enkelt.

Men livet däremellan är något helt annat.

Jag befinner mig i en snårskog. Den är så tät att det känns som den stryper mig.

De tätt sammanslingrade träden omfamnar mig. Trycker åt. Gör det svårt att andas.

Senaste tiden har det gått ett steg framåt, ett till sidan och ett bakåt om min tumör. Påfrestande.

Jag söker ett andningshål, en öppning i skogen där jag tillfälligt kan vila. Hämta hem.

Använder mitt vapen. Andningen. Försöker hugga mig fram genom det ogenomträngliga. Med ett mål i sikte. Gläntan som bara kan hittas av den som är villig att gå hela vägen. Förlora sig själv i nuet. Finna stillhet.

Andrum.

Gläntan är min kudde. Den ligger ordnad i min svarta fåtölj. Stadigt tryckt mot botten av sitsen. Ger styrsel i sittandet.

Jag sänker mig ned i andningen. Känner hur luften går in och ut genom kroppen. Märker magen höja och sänka sig – rytmiskt.

Jag lyssnar! Hör svärmandet omkring mig. Gatans kraft. Grannar som stökar. Jäktar. Stämplingsklockan väntar.  

Jag flyter i realiteten. Spanar efter stillhet.

För varje andetag ger jag mig längre in i nuet. För varje andetag försöker jag omfamna mina yttersta farhågor om framtiden. Frigöra besattheten av min egen historia.

För varje andetag fylls jag med kraft. För varje andetag återtar jag det som är mitt. Ögonblicket. Det enda plats som verkligen existerar.

Där förlorar jag minnet av min sjukdom. Mina kval och motgångar.

Där får jag andrum.

Finner stillhet.

Tar tillbaka kontakten med livet.