onsdag 27 november 2013

Gör ett val

Början av veckan präglades av hockey. Jag och min son Simon var i Karlskrona och tränade med deras hockeygymnasium. Han tränade med båda juniorlagen - J18 och J20. Gjorde mycket bra ifrån sig.

Annat var det för två år sedan. Då blev Simon avhyvlad av tränare, ledare och mig för att han var en latmask. En drönare på isen. Utan geist.

Han nötte bänk. Gnällde på tränare. Skällde på mig. 

När han var möjlig att påverka pratade tränare, ledare och jag med honom. Alla hade olika infallsvinklar. I grunden handlade det om samma sak. Att välja bort vägen för slöfockar. Kliva på vägen mot skicklighet. En väg som kräver att han måste anstränga sig. Inte bara på matcher och träningar. Utan överallt. Med kosten, vila, gymmet och på isen.

Han såg möjligheten. Gjorde ett val.

Nu skördar har frukten.


Jag har sett många få tillfället att välja. I ishockey, Shorinji Kempo och fotboll. 
Men inte många väljer.

Vägen till din högsta potential går genom att sluta vara bekväm. Du får vara bekväm i bilen, sängen och fåtöljen. Men så fort utrustningen kommer på ska du utmana det inrotade och behagliga. Välja det som är nödvändigt för din utveckling. Dina mål.
Acceptera att det kommer innebära att du måste bli vän med din mjölksyra, smärttröskel och din träningsvärk. Då kommer din satsning leda till att du når din högsta potential.    

Jag har inte sagt att det kommer bli lätt.

Ta mod till dig.

Gör ett val. 

Försök att bli den bästa du någonsin kan bli. 

fredag 22 november 2013

Hantera din rädsla

Rädsla är något jag upplevt det senaste året. När jag mått som bäst har mitt lugn störts av en djup rädsla. Det har rört upp mina känslor. Oroat min familj och gett stort lidande. Jag har frågat mig. Hur i helvete blev det så här? Svaret studsar tillbaka. De är så här det är.

Det ger mig två val.

Jag kan välja att fly. In i en värld med lugnande piller. Kapade känslotoppar och minskad friktion med omvärlden. Eller väljer jag att möta verkligheten precis som den är. Välkomna rädslan den när den kommer. Skicka iväg den när den retirerar. Uppmana till kamp.  

Jag har valt den sistnämnda. Det kan du också göra. Du har också ett liv, en verklighet som innehåller någon form av rädsla.

Den kände filosofen Descartes myntade uttrycket ”jag tänker, alltså finns jag”.
Glöm det. Tänk istället ”jag tränar, alltså finns jag”.

Jag ska nu skildra hur du kan använda idrotten och hela livet som en träning. Förvandla det till en utmanande lek. Den största lek av alla.

Det första steg du måste ta är att vara fullständigt ärlig mot dig själv. Det gäller oavsett om du ska tävla i gymnastik, hockey, Shorinji Kempo eller att tala inför en grupp i skolan.

Du måste stanna upp och granska dig själv. Var är jag nu? Vilka är mina mål? Hur skall jag nå dit?

Tänk dig själv som Shorinji Kempo utövare.
Du tränar hårt och vill bli skicklig. Du har förstått att din brist inte är tekniken utan dina nerver vid tävling. Stora grupper oroar dig. Likaså att vara i centrum. I publikens blickfång. Du har bra teknik men så fort det är dags för tävling blir tekniken darrig.

Jättebra. Du har lyckats vara ärlig och se en brist hos dig själv som du vill förbättra. Var stolt. De flesta människor vågar inte erkänna sina svagheter utan förblir drönare.

Månad efter månad passerar. Plötsligt en dag kommer du på att du inte tagit ett enda steg närmare dina mål. Du frågar dig själv – Varför? Innerst inne vet du själv svaret!
Du rädd för att tävlingen kan bli en plågsam upplevelse. Rädd att framstå som en ”nolla” inför kompisarna. Inte hålla måttet.

Nu gäller det att vara ärlig. Inse att du befinner dig i en brytpunkt. Utmana eller fly. Du reflekterar i dagar. Bestämmer dig till slut för att så här kan jag inte leva. Du tänker inte leva ditt liv i rädsla utan vill göra slag i saken och börja tävla.

Gratulerar!

Du har nu valt en väg som inte många människor gör i livet. Du har ärligt granskat dig själv, din rädsla och bestämt dig för att försöka övervinna den. Nu kommer det viktiga. Du måste ta steget och möta rädslan öga mot öga. Det kommer bli otäckt! Att resonera om din rädsla inte alls är samma sak som att möta den fullt ut. Den senare kräver mod och beslutsamhet. Du måste besluta dig för att delta på nästa tävling. Vara modig. Fullfölja.

Tävlingen närmar sig. Redan på morgonen på tävlingsdagen får du en klump i magen. Du frågar dig om det är maginfluensa? Börjar leta i mobilen efter din kompis nummer för att ringa och säga att du blivit sjuk. Du hittar inte numret och går motvilligt till tävlingen. I ingången möter du din tränare som säger att det är flera hundra personer i publiken. Ditt hjärta börjar slå hårt och du ser efter utgången. Ditt sinne söker utvägar för att komma undan rädslan. Du svarar din tränare att du har en släng av maginfluensa och att du endast tänkt titta på tävlingen.

Hoppsan! Din rädsla har nu blivit nu så starkt att den talar utan att du vill det.

Din kompis vill absolut att du ska delta. Tränaren likaså. Nu är det svårt att säga nej och du går in i omklädningsrummet. Du tittar ner i väskan. Hoppas att du har glömt något så du kan slippa delta. Du kikar ut i hallen känner igen flera i publiken. Tankarna flyger. Tänk om jag halkar? Gör mig till åtlöje? Svetten pärlar sig i pannan.

Tävlingen börjar och det känns faktisk lite bättre.

Många par är duktiga. Smidiga med blixtsnabba kombinationer. Snart är det dags för dig och din kompis. Återigen känner du rädslan stiga och du hoppas innerligt att inte göra bort dig. Ni visar hela ert register utan misstag. Får höga poäng.

Efter tävlingen har du svårt att komma ihåg det som hänt. Det är bara enstaka fragment som ligger kvar. I omklädningsrummet möts du av ryggdunkar ifrån tränare, kompisar som tycker du var jättebra. Rädslan har runnit av dig och en känsla av stolthet sprider sig. Du är supernöjd efter att ha vågat se din rädsla i vitögat. Nu vet du att du verkligen är på väg mot ditt mål och att det faktiskt var riktigt kul.

När du går hemåt är det med lätta steg.


Det är skillnad på idrott och idrott. Vissa lever helt på ytan. Vissa går långt utanför de idrottsliga målen. Sträcker sig vida förbi tanken om vinst och förlust.
En sådan är budo - kampens väg.

Välj att jobba med din rädsla. Utveckla dig. Styr din verklighet

onsdag 20 november 2013

5 grundpelare

Jag ser på mina träningsböcker i bokhyllan. Tunna och tjocka böcker. Inbundna, pocket och några talböcker. Sträcker sig en famn i bredd. Talar sitt tydliga språk.

Träning är inte bara praktik.

Det krävs förståelse för teorierna. Insikt om helheten och processen. Över terrängen som ska utforskas. Teorierna är många. Går att skära upp i många olika delar.

Jag ger dig här 5 grundpelare som påverkar hur du lyckas prestera. Oberoende av idrott.

Specifik
Du blir endast bra på det du tränar.

Springer du 10 km fyra gånger i veckan blir du uthållig. Lyfter du skrot tre gånger i veckan blir du stark. Hoppar du hopprep får du bra koordination. All idrott kräver specifik träning. Vill du bli starkare och snabbare på en hockeyrink kan du glömma att långdistanslöpning gör dig till en bättre hockeyspelare. Lika lite som dart gör dig till en bättre hockeyspelare.

Belastning
För att bli bättre måste du belasta kroppen mer än den är van vid.

När du tränar bryts musklerna ned. Vid vilan mellan träningspassen så byggs musklerna upp igen. För att klara av nästa belastning lägger musklerna på sig lite extra. Så blir du bättre och bättre tränad. Det finns tre sätt att öka belastningen:

Träna oftare - Längre - Intensivare

Var vaksam. Ökas någon av dessa för mycket uteblir förbättringen, risken för skador ökar och din motivation sänks. Det handlar om balans. Stegra långsamt. 

Variation
Det finns ingen bästa övning, bara nästa övning.

Nyckeln är organiserad variation. Du måste variera utifrån din helhetsbild. Ditt långsiktiga mål. Att bara kasta in en massa ”roliga” övningar i ett träningspass utan att du har koll på helhetsbilden är förödande. Träningspasset bli möjligen trevligt. Men det driver dig längre bort från målet. På sikt kommer kommer det skapa förvirring och kaos. Vill du ha trevligt? Ta en skogspromenad med hunden.  

Kontinuitet
100 träningspass nybörjare, 10 000 träningspass en glimt av hemligheten.

All träning handlar om långsiktighet. Inte veckor, inte månader utan det handlar om år innan du når din högsta nivå. Det är det svåraste med träning. För att lyckas träna kontinuerligt måste du hitta sätt att inspirera och motivera dig själv att träna vidare mot de mål som du har satt upp. Du måste helt enkelt bli van att träna.

Återhämtning
Träning är yang och återhämtning yin. 

Återhämtningen ska vara i direkt proportion till din träning. Hårda träningspass kräver lång återhämtning. Lätta kort. Det är under återhämtningen kroppen reparerar sig. Bygger på sig extra muskler. Gör återhämtningen aktiv genom att besöka simhallen. Sitt i bubbelpoolen. Simma lugnt en halvtimme. Besök en massör. Hjälp kroppen aktivt att återhämta sig.

Men kom ihåg att träning först och främst ett hantverk. I andra hand en vetenskap.

Är det inte dags att dra iväg och träna?


lördag 16 november 2013

Medveten träning

Är i dojon och instruerar. Skådar ut över träningen. Följer eleverna noga.
Det är ett härligt gäng av tjejer och killar. Inte många. Men energin är väldigt hög. 
Några är skickliga. Andra har bara tränat någon termin.

Det är slag- och sparkträning. 2 minuter träning följt av 30 sekunder feedback till varandra. Övningen innehåller en parering med kontring följt av en slag- och sparkserie som avslutas med en nedtagning till marken. Några har uppenbara problem. Andra flödar ledigt genom hela övningen. Gemensamt är att alla anstränger sig medvetet för att träna in övningen i kropp och sinne. Alla vill utveckla sig. Gå framåt.

För vissa tar tålamodet snart slut och grubbleriet tar över. De säger det inte öppet. Så vi andra hör. Man jag har varit med förr. Ser rätt igenom dem. Ansiktsuttryck, hållning och hela deras uppenbarelse ljuger inte. Avslöjar dem. Jäkla skit. Jag kan inte. Jag är usel. Med hjälp av träningskompisarna och mig återtar de kontrollen. Lugnar sitt sinne. Tar tillbaka medvetenheten. Stretar vidare.


Ditt liv är så här. För att gå framåt måste du träna. Tyvärr är du inte medveten om att det är träning du håller på med.

Tänk efter lite.

Varje dag så repeterar du handlingar och tankar. Skapar vanor. Gör dig bättre. 
Alla handlingar och tankar är tyvärr inte så medvetna.

Är du på bolaget två gånger i veckan så kan du snart bli så bra att du är där varje dag. 
Snackar du skit om människor varje dag kan du snart bli så bra att du gör det varje timme.
Negligerar du dina vänner när du är pressad kan du snart bli så bra att du gör det avspänd.
Ser du ned på dig själv varje gång du tränar gör du det snart utanför träningen.

Försök istället leva medvetet. Då utvecklas du i en riktning. Den du avser.

Träna medveten handling i alla livets delar. Börja smått och fortsätt med större uppgifter. Fråga dig dagligen. Vad i helvete är det som pågår? Vad är det jag tränar på nu?

Tränar jag på att gå upp i sista stund och stressa till jobbet eller vill jag träna på att gå upp en timme tidigare. Meditera och läsa tidningen i lugn och ro?
Tränar jag på att hoppa över frukosten eller vill jag träna på att den ska vara den bästa måltiden på dagen?
Tränar jag på att skjuta upp läxorna till sista stund eller vill jag träna på att börja i god tid? Slippa stress och panik?
Tränar jag på att konsumera prylar eller vill jag träna på att ge bort och donera?
Träna jag på klaga och tycka synd om mig själv eller vill jag träna på tacksamhet för det jag upplever här och nu?

Livet bestämmer inte vad du ska göra. Det är ditt val. Du blir som du medvetet agerar. 

Det är när vi är medvetna om våra handlingar som vi upplever livet. Lever på riktigt.

Det är dags att påbörja ett nytt skede av ditt liv.

Din klocka tickar.

onsdag 13 november 2013

Helhetsbild

Framför mig har jag de nya träningsplanerna för Shorinji Kempo. De är härligt blå i färgen. Doftar nytt. De är tre till antalet. En för barn, en för grundtekniker och en med variationer. Sprängfyllda med detaljer, fakta och information.  

Men det saknas något. En viktig komponent. Grunden i all idrott.

Helhetsbilden.

Det är helt i sin ordning. Den uppgiften är din.

Träning är en lång process. Ett enda träningspass ger ingen helhetsbild. Det är ett litet fragment. En pusselbit. Vid varje enskilt träningspass lägger du ditt pussel. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Det är i denna process din helhetsbild formas.

Men hur kommer du underfund med instruktörens helhetsbild? Den som vägleder? Ger dig support. Sporrar. Måhända under många år.

För att få svar måste du först veta hur frågan ställs.

Här få du några erbjudanden:
Vad är det du gör? Varför gör du så? Vart ska jag?
Leder den här träningen till att jag blir jag bättre på graderingar, självförsvar eller embutävlingar? Vad är viktigast - göra mig trött eller skickligare?

Om du inte får svar på dessa frågor ska du ta din väska och gå.

lördag 9 november 2013

Tro

Det är eftermiddag. Jag sitter där jag alltid sitter. I min fåtölj och läser. Solen lyser in i vardagsrummet. Värmer min axel, lyser upp min bok och strömmar iväg mot soffan där min son ligger. Sovande.  Allt är tyst så när som på en lastbil som passerar. Vibrationerna får min kaffekopp att skallra. Därpå blir allt stilla. Lugnt.

Det är i stillheten som frågorna kommer. Den inre undersökningen. Rannsakningen. 
Först kommer de anspråkslösa. Ytliga. Därefter de besvärliga som går djupt. Skakar om.

Hur ska jag klara resten av mitt liv? Inte bli tokig? Hålla mig borta från att bli bitter? 
Hitta drivkraft?

Frågor som dessa förtydligar. Avslöjar mina mönster. Ger möjlighet till förändring i mitt liv. Kanske även ditt.

Jag ser åter ned i boken. Grön, sliten och nött efter många gångers läsning.
Den handlar om tro. Inte i den mening som ni normalt hör. Den här är annorlunda.
Styrs helt av strävan och ansträngning. Viljan.

Jag har upplevt min egen dödlighet. Förstår med hela mitt väsen att inte ett enda ögonblick kommer upplevas mer än en gång. Allt annat är tankar. Drömmar och minnen.

Nu är det så uppenbart. 

Jag måste leva mitt liv i varje sekund. Kasta mig in i nuet som om mitt liv tar slut om ett ögonblick. Med min familj, i vardagslivet och i dojon.

Det kommer inte bli lätt. Demoner kommer att dyka upp. Göra mig rädd, arg och bitter.
Men min tro kommer göra att jag aldrig viker av. Någonsin
Jag kommer att följa vägen. Den jag själv valt. I mörker och ljus. I sol och regn.

Min tro är urstark. Viljan likaså.

Med största tilltro följer jag nu min livsväg.

Budo.  


måndag 4 november 2013

Krigare

För snart ett år sedan kom en objuden gäst. Mycket sällsynt. Obehaglig.
Smög i omgivningarna och sonderade terrängen. Letade efter mina blottor.
Jag kunde inte urskilja honom och kände inte igen tecknen. Snart kom känslan av att det var allvar. Något hade fått vittring. Ville pröva mig.  

När vi spårade upp honom var han långt inne i mitt territorium. Hur han kommit dit vet ingen. Inte heller varför han var där. Att han är där för att ödelägga vet alla.

Anfallet var svårt. Tog alla mina krafter och sårade mig svårt.

När jag läkte mina sår fick jag reda på att det vara ett rovdjur. En av de tuffaste att hantera. Hålla borta.

Under min återhämtning har jag patrullerat, spanat och sökt. Vaktat.
Freda det som är mitt och de jag älskar.

Jag har ändrat hela min livsstil. Min kost och attityd till livet. Jag lever nu på riktigt. Med beslutsamhet och med känslomässigt innehåll. Jag har gett upp livet på ytan och gjort ett val. Jag lever efter mottot – Inte nödvändigtvis fulländat men av hela mitt hjärta. Vill åter bli fysiskt och psykiskt stark. Hjälpa andra. Bidra i samhället.

Jag vet att jag alltid varit en fighter. Gillat när det varit hårt. Smällt.
Det senaste året har varit det hårdaste i mitt liv. Det har gjort mig starkare och mer hängiven.

video

Det kommer jag behöva nu.

I fredags var jag hos doktorn. Rovdjuret är tillbaka.

Jag har förstått att resten av mitt bli kommer att bli en kamp. En strid som jag inte kan vinna. Men för min fru, mina barn, vänner och mitt älskade Shorinji Kempo måste jag mana mig att delta. Sporra mig själv till strid.


Jag måste bli en krigare som är villig att strida trots att jag är säker på att förlora.

lördag 2 november 2013

Allt är inte bara arbete

Jag stod och rakade mig en morgon. Såg ut genom fönstret.
Bilar och människor passerade. På väg någonstans. Skyndande.
Få blickar möttes. Ingen stannar. Alla ska till jobbet, skolan och dagis.
Hålla tiden. Jobba.

Jag satte mig ned. Lät tankarna sjunka in. Frågade mig. Vad i helvete är det som pågår?

Allt idag är arbete. Våra jobb och skolan präglas av en tydlig arbetsmentalitet. När vi sent omsider har arbetat färdigt för dagen går vi på gym, tränar kampsport eller ishockey. Träffar en PT, instruktör eller coach som under 90 minuter ska slava oss till en bättre form. Bränna in kunskap i våra kroppar och sinnen genom hårt arbete.

Jag frågade mig igen. Vad i helvete är det som pågår?

Livet från morgon till kväll är för många helt präglat av en arbetsmentalitet som drivs av belöning. Jobbar du hårt får du en fin karriärstege. Högre lön. En chefstjänst. Tränar du hårt får du svart bälte. Blir sensei. Mästare.

Mina tankar flyger iväg….

Jag funderar över mitt liv. 5 år på universitet till miljö- och hälskyddsinspektör. Därefter 15 års strävsamt arbetande på olika myndigheter. 15 hyreslägenheter. Hus på landet, 10 bilar, en underbar fru och två fantastiska barn. Shorinji Kempo och crossfit. Jag placerar detta i min grav och känner på känslan. Frågar mig vad jag kan jag påverka? Hitta mer balans under resten av mitt liv.

Jag blir förvånad att svaret kommer nästan av sig självt. Gör mig nästan generad.

Lek.

I dagens samhälle format av arbets- och träningsnarkomaner gäller det att hitta balans mellan arbete och lek. Utan denna balans blir arbetet, skolan, träningen och livet som ett sjukdomstillstånd. Hindrar mig från att utvecklas.   

Leken skapar kreativitet. Nyfikenhet. Gör mig lyckligare.

Nu när jag mediterar försöker jag inte sträva. Uppnå något. Nu sitter jag bara stilla. Uppmärksam. Hjärnan har sitt eget liv och tankarna flyter titt som tätt iväg. Varje gång jag återtar uppmärksamheten är det som en lek. Den största lek av alla.

När jag gör min gymnastik på morgonen försöker jag vara kreativ inte följa någon strikt mall. Överraskningar försöker jag möta med nyfikenhet. Jag misslyckas inte längre. Jag ler och försöker igen. 

I min rehabträning har jag slutat fokusera på resultat och mer på själva träningen. Nuet. Ger mig tillåtelse att utforska. Vara oförutsägbar. Leka.


Träna hårt och ofta. Men glöm inte leken. Det är där du utforskar din idrott. Din framtid.