lördag 18 januari 2014

Tjafs


 

Vintern har kommit. Snön täcker marken och endast livlösa strån vajar i vinden. Fotspåren mellan huset och vedboden är de enda tecknen på dagens händelser. Jag svingar yxan. Skaftet sliter i mina kalla händer. Gör avtryck.

Jag tar en paus. Ser ut från över åkern. Vintern är en tid när allt kämpar för sin överlevnad. Vintern skaver och prövar. Tär på livet.

Jag är i mitt hus på landet. Upphovet till namnet på min blogg.
Jag åker hit ibland. Stannar några dagar. Själv.
Hugger ved. Eldar i kaminerna. Lagar mat. Mediterar.

Försöker bli vän med verkligheten. Sluta tjafsa med den.
Läkarna har gett mig 20 månader. Jag är säker på att det blir mycket blir längre än så. Under denna tid kan jag inte slösa tid på att tjafsa med verkligheten. Jag måste leva. Fullt ut.

Hur då frågar du?

Tänk att du sitter på en ishockeymatch och ser ditt favoritlag. Du är totalt uppslukad av spelet. Njuter av varje uppspel, passning och målchanser. Känner närvaro och delaktighet i publikens jubel. Plötsligt börjar supportrar från motståndarlaget tjafsa med dig. Det gäller en utvisningssituation. Solklar tripping - skriker dem. Ni snackar i nattmössan. Han filmar - svarar du. Tjafset fortsätter i flera minuter. Fokus ligger inte länge på matchen. Du är någon helt annanstans. Långt bort från den plats du avsåg när du kom dit.

Meditation handlar just om det. Att sluta tjafsa med dina tankar.

I Shorinji Kempo sitter vi i 10 minuter innan träning. Det är för att sluta tjafsa med dig själv. Om en för en liten stund sluta fred med dig själv så att du kan lägga fokus på träningen. Dina träningskompisar och tränaren. Besvärligare än så är det inte.

Meditation är så enkel men ändå så svår.

Ni som är vana med meditation vet hur svårt det är att bara sitta. Inte göra någonting. Det finns inga krav. Ingenstans att gå. Inget att hålla fast vid. Inget jobb att utföra. Du ska bara sitta. Ändå är tjafsandet snart där. Gnager. Hittar du inte något runt omkring dig att tjafsa med börjar du snart tjafsa med dig själv.

Meditation kräver totalt engagemang.

I ensamheten ute på landet hittar jag tid och engagemang att sitta.
Att försöka bli vän med verkligheten och tjafset i mitt huvud.

Inga religioner, filosofier eller trossatser kan leda mig rätt. Jag måste gå själv. Vara uppmärksam och närvarande. Bli vän med tjafset och till sist sluta fred med det.

Jag är bergsfast i min övertygelse att det kommer att gå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar