Vintern har kommit. Snön täcker marken och endast livlösa strån vajar i vinden. Fotspåren mellan huset och vedboden är de enda tecknen på dagens händelser. Jag svingar yxan. Skaftet sliter i mina kalla händer. Gör avtryck.
Jag tar en paus. Ser ut från över åkern. Vintern är en tid
när allt kämpar för sin överlevnad. Vintern skaver och prövar. Tär på livet.
Jag är i mitt hus på landet. Upphovet till namnet på min
blogg.
Jag åker hit ibland. Stannar några dagar. Själv.
Hugger ved. Eldar i kaminerna. Lagar mat. Mediterar.
Försöker bli vän med verkligheten. Sluta tjafsa med den.
Läkarna har gett mig 20 månader. Jag är säker på att det blir mycket
blir längre än så. Under denna tid kan jag inte slösa tid på att tjafsa med
verkligheten. Jag måste leva. Fullt ut.
Hur då frågar du?
Tänk att du sitter på en ishockeymatch och ser ditt favoritlag.
Du är totalt uppslukad av spelet. Njuter av varje uppspel, passning och
målchanser. Känner närvaro och delaktighet i publikens jubel. Plötsligt börjar
supportrar från motståndarlaget tjafsa med dig. Det gäller en
utvisningssituation. Solklar tripping -
skriker dem. Ni snackar i nattmössan. Han filmar - svarar du. Tjafset
fortsätter i flera minuter. Fokus ligger inte länge på matchen. Du är någon
helt annanstans. Långt bort från den plats du avsåg när du kom dit.
Meditation handlar just om det. Att sluta tjafsa med dina
tankar.
I Shorinji Kempo sitter vi i 10 minuter innan träning. Det
är för att sluta tjafsa med dig själv. Om en för en liten stund sluta fred med
dig själv så att du kan lägga fokus på träningen. Dina träningskompisar och
tränaren. Besvärligare än så är det inte.
Meditation är så enkel men ändå så svår.
Ni som är vana med meditation vet hur svårt det är att bara
sitta. Inte göra någonting. Det finns inga krav. Ingenstans att gå. Inget att
hålla fast vid. Inget jobb att utföra. Du ska bara sitta. Ändå är tjafsandet snart
där. Gnager. Hittar du inte något runt omkring dig att tjafsa med börjar du
snart tjafsa med dig själv.
Meditation kräver totalt engagemang.
I ensamheten ute på landet hittar jag tid och engagemang att
sitta.
Att försöka bli vän med verkligheten och tjafset i mitt
huvud.
Inga religioner, filosofier eller trossatser kan leda mig
rätt. Jag måste gå själv. Vara uppmärksam och närvarande. Bli vän med tjafset
och till sist sluta fred med det.
Jag är bergsfast i min övertygelse att det kommer att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar